Malingsbo socken

Malingsbo är Dalarnas sydligaste socken och om man studerar kartan så skjuter socknen som en liksidig triangel in i Västmanland. Området koloniserades från Västmanland, Ramshytte och Ljusnarsbergs socken. Malingsbosjön delas till Övre- och Nedre genom en obebodd holme, kallad Ropudden, troligen den plats där man ropade efter båttransport. Vattnet från sjön rinner genom Hedströmmen, som tidigare hette Malingsboån och som längre ned i Västmanland byter namn till Baggån.

Under 1500-talets slut inflyttade även finska nybyggare till skogarna runt om och Malingsboda omtalas som ett kapellag eller by under Söderbärke. Området kallades Finnbygden och folket kallades även västbyggare. Finnarnas språk blev snart försvenskat. Den egentliga anledningen till deras inflyttning i detta område var den begynnande järnhanteringen.

Just där älven rinner ut i Malingsbosjön bildar den en av sina forsar och här anlades den första bergsmanshyttan, troligen i slutet av 1500-talet. Vem som anlade denna hytta har det inte hittats några uppgifter om. Bruket fick namnet Malingsbo bruk. I en uppgift om järnbruken från år 1656 omnämns en "Malingsbo Hammare", som blivit anlagd 1625.

År 1632 ca anlades en hammare av myntmästare Marcus Kock från Avesta och 1644 anlades en hammare med två härdar av ett par borgare från Köping. Omkring 1650 var Marcus Kocks son Daniel Kock genom inlösen ensam ägare till verken och efter hans död 1650 tillföll bruket hans änka Anna Trotzig från Falun. Hon gifte om sig två gånger. Första gången med Livmedikus doktor Johan von Wullen med vilken hon hade dottern Anna v. Wullen d.y. som blev gift med landshövdingen i Nyköpings län Peter Snack (Pschnauk), vilken därigenom blev Malingsboverkens ägare till sin död 1713. Deras dotter Sigrid Snack blev 1702 gift med statsrådet Pehr Jakob von Ehreunheim från Riga, vilka övertog bruket. De sålde sedan Bruket till Selim Heijkenskjöld "gubben Selim" som han kallades av ortsbefolkningen. Selim och hans arvingar drev bruket vidare till 1874 då det såldes till Klotens egendom, "vars förnämste och egentlige intressent var den nyligen avlidne storfinansiären sir Ernest Cassel". År 1899 övergick egendomen i statens ägo.

Malingsbo tillhörde Söderbärke pastorat till och med 1863.

I boken Dalarna i ord och bild, band 9, beskrivs Malingsbo:

Byarna äro i allmänhet små och ligga ganska spridda, vanligen i närheten av sjö. De största äro Norra och Södra Bisen vid sjön, av samma namn samt Källan, belägen vid Malingsbosjöns norra del, den sk Källsjön. Av övriga byar nämnas Övre och Nedre Malingsboby, Haraldstorp, Stockforsen, Sång- och Djurlångsbyarna, Sjöändan, Skräddartorp och Kurrbyn. Förutom dessa finnes ett flertal enstaka gårdar och torp, ofta ganska avsides och ensligt belägna och med dåliga vägförbindelser. Ännu så sent som på 1890-talet har det förekommit, att de döda släpades till begravningsplatsen med kistan fastbunden på ett par långa stänger.

Källa: Skogsfinnar i Smedjebackens kommun, C Norlander