BERGSHANTERING

Bergskollegium
Redan under medeltiden fanns en statlig kontroll av bergshanteringen. Bruksdriften övervakades av kungens fogde tillsammans med ett råd av bergsmän. Uppkomna tvister avgjordes vid en särskild domstol kallad Bergstinget. Den statliga kontrollen intensifierades under 1600-talets stormaktstid. Statens målsättning var att reglera landets handelsbalans, vilket bland annat innebar hård styrning av näringslivet. Fasta riktlinjer skapades för näringsidkarna, vilket innebar att regleringar fastställdes för produktion och lönesättning. Politiken låg helt i linje med merkantilismens ideal. Inom bergverkspolitiken fanns också en oro för råvarutillgångarna.

Den statliga bergverkspolitiken övervakades av ett 1637 inrättat "generalbergamt", sedermera benämnt Bergskollegium. I bergskollegiets uppgifter låg att i detalj bestämma hur varje bruk skulle bedriva sin verksamhet. Genom privilegier fixerades produktionens storlek. Varje nyanläggning, eller förändring i produktionen krävde tillstånd av Bergskollegium. När ett nytt bruk skulle startas undersökte Bergskollegium om:

• verket gjorde intrång på annan verksamhet
• malm fanns på acceptabelt avstånd ur transportsynpunkt
• tillräcklig vattenförsörjning fanns för driftens gång
• skog fanns för tillräcklig träkolsförsörjning
• andra bruk ville förhindra den nya anläggningen
 

Bergmästaren
På regional nivå verkade Bergmästaren. Landet delades in i bergmästardömen (11 st. från början, 12 st. från 1750-talet). Varje bergmästardöme leddes av en bergmästare. Denne utsågs av regeringen, men var underställd Bergskollegium. Bergmästaren avgjorde tvister vid Bergstinget, där han var ordförande. Han verkställde syneförrättningar och värderingar vid bruken. Detta låg bland annat till grund för Riksbankens låneverksamhet gentemot bruken. Bergmästaren rapporterade om bergshanteringen i sitt distrikt till Bergskollegium. Bergmästaren hade ett antal medhjälpare: Bergsfiskalen, som övervakade det juridiska läget. Bergsfogden, som utförde exekutiva förrättningar och hanterade statens inkomster från bergshanteringen. Geschworner som var en bergsingenjör med tillsyn över gruvorna. Proberaren, som undersökte mineraler för gruvdrift. Markscheidern, som var en ingenjör med lantmäterisysslor, samt dennes biträde markscheidergesäll/untermarkscheider.

 Bergslag Ursprungligen beteckning på sammanslutning/förening för bergsbruk på en plats eller inom ett visst område, senare samlingsnamn på gruv- och järnbruksområdet i mellersta Svealand. Uttrycket förekommer också som benämning på delar av ”bergslagen” ex Filipstads och Noras bergslager.  

Bergsmän Yrkesgrupp som före brukspatronernas och bolagens tid hade hand om gruvdrift och tackjärnstillverkning. Bergsmännen bodde i närheten av hyttan, vilken de ägde gemensamt.

 

Bergsstaten genom tiderna

Statens organisation för frågor om gruvverksamhet och bergsbruk härstammar från den 14 februari år 1637. Då beslutade drottning Kristinas förmyndarregering med Axel Oxenstierna i spetsen om fullmakt och instruktion för den nya myndigheten Generalbergsamtet.
 

Titeln bergmästare fanns redan under medeltiden. Bergmästaren var då den främste bland de bergsmän som drev en gruva. Den landsomfattande organisationen av samtliga bergmästare har genom tiderna omväxlande kallats bergsstaterna, bergslagsstaterna och, från och med 1875, bergsstaten. Ett bergmästardöme var en bergmästares distrikt.

Senare kom också bergmästarämbetet att användas som begrepp för den myndighet en bergmästare var chef för. Som mest fanns det tolv bergmästardömen i Sverige. Det var under senare hälften av 1700-talet. Från och med 1875 begränsades antalet distrikt till sex. Därefter har ytterligare organisationsförändringar reducerat antalet:- år 1929, den 1 juli, blev det fem distrikt,
- år 1937, den 1 september, fyra distrikt,
- år 1974, den 1 juli, två distrikt.Den 1 juli 1998 upphörde distriktsindelningen enligt beslut av Sveriges Riksdag. Därmed är Bergsstaten numera en sammanhållen myndighet med hela landet som verksamhetsområde under ledning av en bergmästare. I Luleå finns huvudkontoret och i Falun ett lokalkontor. Information finns på www.bergsstaten.se

 

Ordförklaringar

Anrikningsverk

Anläggning för elektrisk separering av malm.

Bergsman

En bonde som är andelsägare i en hytta.

Beskickning

Påfyllning av masugnen med malm och bränsle.

Blåsmaskin

(modell Bagge) 3-cylindrig maskin som pumpade förvärmd luft in i masugnen eller smedjan.

Blåsning

Smältning av malm i hytta.

Bläster

Med bälg eller blåsmaskin tillföra luft till smältugn.

Blästerugn

Primitiv ugn utan kontinuerlig drift.

Bugare

Överför kraften från stånggång till pumpanläggning från horisontell till vertikal led.

C14

Åldersbestämning av dött material genom mätning av den radioaktiva kolisotopen C14.

Dagbrott

Gruva i öppen dager från vars botten man kan se himlen.

Forma

Urtag i masugnens murverk avsedd för blästerns munstycke.

Fyllhammare

Redskap för att fylla fyllfatet med vilket malmen lastades i vagnar.

Färska

Göra tackjärn smidbart genom att nedbringa kolhalten.

Götjärn

Smidbart järn framställt genom götjärnsmetoder, t ex Bessemer-, Thomas-, Martinprocesserna.

Hammare

Vattenkraftsdriven, tung lyfthammare för grövre smiden.

Hammarsmedja

Smedja där tackjärn smids ut till stångjärn.

Hytta

Masugnsanläggning i sin helhet eller enbart masugn.

Hyttkrans

Hyttbyggnadens övre del.

Hyttmärke

Stålstämpel som kännetecknar tillverkningen i en viss smedja eller hytta.

Hyttpipa

Hyttans murade ugnsschakt.

Hästvind

Uppfordringsverk som drevs av en häst.

Järntacka

Järnstycke som erhålles efter utslag i masugnen.

Klensmedja

Smedja för utsmidande av stångjärn till bruksföremål.

Knoster

Slägga för krossning av malm.

Kokill

Gjutform av metall för gjutning av tackjärn vid masugn eller stål från stålugn.

Kolhus

Träkolen förvarades i regel i stora, luftiga trähus.

Kolmila

Res- eller liggmila där träkol tillverkas för masugnen eller hammarsmedjan.

Konstgång

Förbundna trästockar som förmedlar kraft från ett vattenhjul.

Lancashiresmide

Härdfärskningsmetod med ursprung från England.

Lave

Uppfordringsverk över ett gruvschakt.

Malmhund

Spårbunden vagn som för malmen upp till hyttkransen eller rostugnen.

Masugn

Ugn för framställning av tackjärn med kontinuerlig drift.

Mulltimmerhytta

Övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och isolerad med mull.

Myrmalm

I myrjord sammangyttrade klumpar av järnockra.

Nedblåsning

Avslutning av smältperiod i en hytta - nedläggning.

Osmund

Ett stycke tackjärn på ca 0,35 kg.

Ort

Gruvgång.

Pallbrytning

Vidgning av gruvort i sidled.

Rostning

Genom bränning av malm drivs vatten och andra ämnen bort och malmen blir lättreducibel.

Rådstugan

Hyttans nedre del där man tappade järn och slagg.

Rödjord

Humus och/eller sand som innehåller järnutfällningar.

Sintring

Begynnande sammansmältning av järnsligpulver till större stycken inför masugnsprocessen.

Slagg

Avfallsprodukt vid malmsmältning.

Slaggtegel

Slagg i gjuten form som kan användas till murverk i hus.

Slaggvarp

Hög av mindre metallhaltigt restmaterial.

Slig

Anrikad järnmalm i finfördelad form.

Stigort

Gruvgång som drivs uppåt.

Stoll

Horisontell gång in i gruvan.

Stånggång

Se konstgång.

Ställe

Hyttpipans nedre del där blästerluften införs och där temperaturen är högst, och där det smälta järnet och slaggen samlas.

Ställsten

Stensort som används vid stället och som tål höga temperaturer.

Takbrytning

Gruvort som bryts uppåt.

Tillmakning

Malmbrytning med eld och spett.

Timmerstämp

Byggnad med timmer i en gruva för att staga väggarna.

Träkol

Kolad ved, vanligen av gran eller tall.

Uppsättningsmål

Övre öppningen på masugnen där kol och malm fylls på.

Utslagshål

Tappninghål för järn resp. slagg från masugnen.

Vändbrott

Används i en konstgång vid riktningsförändring i horisontalplanet.

Överfallshjul

Vattenhjul som får tillflöde av vatten på hjulets översta del.